So this is the new year? I don't feel any different.

Jag läste något idag som fick mig att gråta. Egentligen bara en bekräftelse på något jag sedan länge vetat men det kändes fruktansvärt att se det skrivet - värre än jag trott.
Vi är så lika men ändå inte. It's so close but we're so far away. Du vet precis hur det känns, det är jag övertygad om. Ändå gör du såhär. Du har inget val, jag vet.

I just wanna be by somebody's side. Ibland känns det som om musiken hånar mig. Den skrattar och pekar på mig och gör allt för att förlöjliga mig. Ändå älskar jag den. Det är väl så kärlek är, va? Villkorslös. Men vad vet jag om det. Du kan väl komma tillbaka och berätta för mig? Nej just det, you're not getting any either, ironiskt nog.
Hahaha. Det fortsätter. Jag gick ner för att hjälpa mamma att duka. Hon hade radion på, som alltid. You're my first, my last, my everything.

Frida frågade, varför kan inte mitt liv vara som i sagorna? Jag vet inte, sade jag, jag vill också leva i en saga. Men det är kanske det jag gjort alldeles förlänge. Det är dags att vakna nu, Törnrosa, prinsen kommer inte. Jag måste vara modig igen och det skrämmer mig. Förra gången gick det åt helvete, men jag måste. Jag klarar inte det här längre. Du vet redan, nu ska jag bara förklara. Bara och bara. Easier said than done. Så är det med det mesta har jag märkt.

Nina och jag hade faktiskt kul igår kväll. Vi gick ut och lekte i snön mitt i natten, tog en promenad genom stan och försökte leka hjälte. Malin mot cancerpinnarna. "Sluta rök medan du har tid!" De stirrade på mig, de också. De var säkert inte ens 12 år. Jag älskar att vara sådär diskret.
Sedan rullade vi oss lite mer i snön. Snö är bland det mest underbara som finns. Den luktade hundbajs, inbillade vi oss, men vi låg kvar. Skadan var ju redan skedd.
Snöiga och frusna gick vi in och pimplade champagne. Nina gjorde grimaser. "Sprit är äckligt, det är därför man blir full."