Tack vare mina fina klasskompisar (kursare vore kanske mer adekvat?) har jag idag övervunnit bitterheten som lamslog mig igår. De har fascinerats av mig idag och det kändes, på ren svenska, för jävla underbart. De tyckte att allt i mitt liv verkade helt underbart. "Åh, jag vill också kunna ligga med båda utan att egentligen välja någon av dem!" "Jag vill inte heller ha några jävla husdjur som hårar ner allt!" "Jag saknar att bo hemma!"
Jag lyckades till och med, efter mycket om och men, att charma min föreläsare genom att ÄNTLIGEN förstå vad det är han vill ha namedroppat. Det är inte Petrarca eller någon av skij-arna, eller ens Vergilius. Nej, dra till med några väl valda rader skrivna av favoriten Paulus och han faller PLADASK. De andra satt där och gapade. Jag förstod dem, jag gapade inombords åt mig själv. Det var, utan tvekan, det mest klockrena jag fått ur mig på väldigt, väldigt länge.