six days at the bottom of the ocean

Jag är inte snygg. Definitivt inte sexig. Om jag har en bra dag kan jag vara söt. Jag är rätt så medioker, varken fin eller ful. Mina kompisars föräldrar, och i sin tur deras föräldrar, tycker att jag är vacker. Är jag det? Är man vacker när man själv tycker det eller när alla andra tycker det?
Ta inte det här som någon identitetskris, det är det verkligen inte. Jag vet vem jag är. Jag gillar, för det mesta, den jag är. Fram till i höstas var jag blyg. Jag skäms inte, det har jag inte gjort på länge, det är bara det att jag aldrig varit social av mig. Jag vet vilka alla är men jag känner dem inte för jag har tillhört fel kretsar. Alla känner apan, apan känner ingen, fast omvänt. Ibland tänker jag på hur mitt liv hade kunnat vara, inte om jag varit någon annan men om jag umgåtts med andra personer. Om jag hade gjort det kanske jag hade varit någon annan? Malin, fast version 1.031?

För ungefär fem år sedan bråkade jag med en av mina dåvarande bästa vänner. Han tyckte att jag var falsk och tillgjord. Fast det sa han inte till mig, såklart, utan till en gemensam vän. Ja, jag var tillgjord. Ja, jag yttryckte mig fel. En liten mening (literally!) förstörde allt. Jag såg honom inte på flera år mer än som hastigast, på väg hem från skolan. Jag tror inte han glömde mig men han blev så van vid minnet av mig från den gången att han inte insåg att jag hade förändrats. Jag såg honom på studenten förra året, han kände inte igen mig. Jag log, han tittade bort. Han såg på mig, jag sade hej. Och så slog det honom.
Vi kommer aldrig bli vänner igen men nu hälsar vi på varandra och pratar i korridoren någon gång då och då. Jag saknar honom, precis som jag på ett plan saknar de alla andra som också har gjort mig illa. Kommer jag att sakna dig?

Du har så otroligt fina ögon. Your solar eyes are like nothing I have ever seen. Jag tror att jag förstår det nu.

Jag saknar Christine.

Explosions in the Sky > det mesta