so lovely was the loneliness

Är det möjligt att vilja något så mycket att man brister inuti? Det var länge sedan jag gjorde det, jag har glömt hur det känns.

Jag önskar att du menade allt det du sade. Eller gjorde du det? Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Nu verkar det som att det aldrig fanns, det var bara en sjuk inbillning från min sida - en hallucination. En tanke som gick för långt.
Fast, innerst inne, tror jag att du fortfarande vill. Du är bara för rädd för att tala om det nu. Nu när vi vet vad vi säger. Nu när det är på riktigt.

Jag vet inte om festival är himmel eller helvete. Eller helt enkelt det bästa av två världar.

Det är lite som att börja skolan igen, man går hela lovet och tänker att "nu, nu ska det fanimej bli ändring!" och när man kommer tillbaka så sätter man sig på samma plats, med samma människor, och säger (eller snarare inte säger) samma saker. Och inget har förändrats. För det kommer det aldrig att göra. Vi är för fastvuxna i våra gamla vanor, det krävs förmycket för att ta sig ur dem. Och vi är lata jävlar.