Hur slutar man att hoppas? Kan man träna bort det? Det skulle vara rätt skönt att aldrig bli besviken. Hoping for the best but expecting the worst.

Jag känner mig på något sätt avlägsen och jag vet inte varför. Kan det var något så fånigt som att jag inte är kär? Jag har varit konstant kär så länge nu att jag knappt kommer ihåg hur det känns att inte gå och tråna efter någon. Det är bara.. tomt. Och jag vet inte vad jag ska fylla hålet med. Hålet. Tiden. Alla sekunder, minuter, timmar som plötsligt ska läggas på något annat. Men vad gör det? It's only time.