goodbye, goodbye valentine

Namedropper var egentligen inte bra. Den var rätt tråkig faktiskt. Men Drew satte sig på hjärnan, på något konstigt sätt är det omöjligt att sluta tänka på honom.

Åh, min docka. Min stackars underbara exploaterade docka.

"Jag önskar att jag kunde stoppa dej i munnen, hålla dig under tungan, gömma dig i kinderna tills jag såg ut som Lionel Richie. Bevara dig i trygghet. Oss båda i trygghet. Du kanske skulle lösas upp, långsamt, men du skulle åtminstone fortfarande vara i mej. Jag skulle inte få skuldkänslor och försöka tränga undan smaken av dej med chips, choklad, rostat bröd och Marmite. Jag skulle aldrig äta mer. Jag skulle bli smal och sen mager och sen benig och sen skulle jag färga håret svart och skära mej i armarna. Och jag skulle vara så lycklig."

Hela scenen när Viva är på Drew hotellrum sitter fastklistrad i huvudet på mig, jag har nog läst det femtio gånger nu.

"Så hörde jag hur vattnet stängdes av. 'Gud, låt honom inte komma ut och tvinga mej att se honom med bara en liten handduk runt midjan.' Då insåg jag att jag var förälskad i Drew, i den här underliga, beniga, judeälskande knäppgöken.
Han fick inte göra så mot mej. Han fick inte blanda in sex. 'Om han har handduk', beslöt jag, 'ska jag titta bort tills budskapet går hem.' Men det var värre ändå, så mycket värre. Drew kom ut iklädd en vit flanellpyjamas. Håret var rufsigt. Han såg ut som en nytvättad leksakskaning. En dunig kyckling med kolsvart hår."

Skönheten i organiserat kaos.

Such a cliché men whatever.