en sensation.

(som Ingrid Bergman och Bogart fastän ingen ser på)

Friday, March 10, 2006

secrets don't make friends

Ibland känner jag mig som universums hemskaste människa (alien?). Du såg så ledsen ut men jag sade inget. Som Frida sa, en illusionsbubbla. De där ögonen. Jag förstod precis men jag kunde inte förmå mig att säga att jag har ett eget par starry eyes som förföljer mig.
Jag har fikat väldigt mycket den här veckan, tyckte att jag var värd en Daimtårta härom dagen (bortkastat!) och lade därefter mina sista slantar på en skiva - Sigur Rós (väl värd pengarna).

Han som förstör världen är inte så illa after all.

Beslutsvånda. Fyra scenarion, alla lika osannolika. Jag vill jag vill jag vill. Jag vill så mycket, för mycket, men jag är rädd. Rädd för att den med störst ambitioner inte kommer att uppnå något.

Jag vände huvudet åt vänster, min blick föll på fotoramen jag fick i julklapp. The nicest thing about friendship is that it lasts forever. Best friends means I pulled the trigger. Motsägelsefullt.
Var kommer denna romantisering av vapen från egentligen? Musik som inte associerar till död/blod/vapen/etc blir mer och mer sällsynt. The scene is coming to Sweden, my friend.
Your words are deadly weapons, killing me, destroying me.
I'll be your number one with a bullet, a loaded God complex, cock it and pull it.

When I say shotgun, you say wedding, shotgun wedding, shotgun wedding.
I hope there's ice on all the roads and you can think of me when you forget your seatbelt and again when your head goes through the windshield.
The truth is, you could slit my throat and with my one last gasping breath I'd apologize for bleeding on your shirt.
Here’s the final bullet to put our love to death, our days are never coming back. I know it's you I can't forget, bang bang shoot shoot.
We live like vampires and we love like killers.
If this holds insignificance, I'll let the hearse follow the ambulance. No medicine exists to make my lungs work again.
(etc etc. Notera andelen JamisonParker!)
En oroande trend. Som, tyvärr?, leder till jävligt bra musik. Men plötsligt är allt "omg I'll kill myself if I can't have you" istället för "I like you a lot". Är det det som är emo? Vad hände med Rites of Spring, Elliott, Texas is the Reason, Sunny Day Real Estate? Ja, faktiskt till och med Dashboard Confessional! Chris Carabba gör i alla fall det like mer smakfullt;
My hopes are so high that your kiss might kill me, so won't you kill me, so I die happy? My heart is yours to fill or burst, to break or bury, or wear as jewellery. Whichever you prefer.

Secrets don't make friends. Jag kan också vara kryptisk.

0 Comments:

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home