just echoes for answers

När man är nere i träsket, lyssnar på Bright Eyes och ser allmänt trashy ut dag in och dag ut och gråter så fort man blir ensam, då finns det inget att göra. Det är bara att lyssna på hans röst, underbart hypnotiserande toner som för en långt bort men ändå ingenstans. För när låten är slut så känns allt lika jävligt. Man fortsätter att titta på saker man inte ser och inser inte förrän långt senare att det är oroväckande tyst i rummet.