Hur slutar man att hoppas? Kan man träna bort det? Det skulle vara rätt skönt att aldrig bli besviken. Hoping for the best but expecting the worst.

Jag känner mig på något sätt avlägsen och jag vet inte varför. Kan det var något så fånigt som att jag inte är kär? Jag har varit konstant kär så länge nu att jag knappt kommer ihåg hur det känns att inte gå och tråna efter någon. Det är bara.. tomt. Och jag vet inte vad jag ska fylla hålet med. Hålet. Tiden. Alla sekunder, minuter, timmar som plötsligt ska läggas på något annat. Men vad gör det? It's only time.

reminds me of the summertime

Efter en stunds diskussion kom min kompis fram till att hon vill bli bisexuell. Tekniskt sett så borde det ju gå att provocera fram, man ignorerar bara hetero-normen och allt man har 'lärt sig' och genomgår en sorts pånyttfödelse. Eller? Det borde ju fungera. Jag tycker att hon ska dokumentera sina försök. Det kan bli intressant.

Jag börjar sakta men säkert förstå hur länge ett år egentligen är. (measure in love!) Jag tänker bara på var jag var för ett år sedan och hur det kändes då. Så mycket har förändrats men ändå är allt precis som det alltid varit. Jag tror inte att människor förändras innerst inne. Längst inne i hjärtat är man som man är och det finns inte mycket att göra åt det. Det enda man kan göra är att vara ärlig med sig själv (och alla andra) och erkänna hur man egentligen är. Inte bedra folk.

högsäsong för nykära.
(hush, it's okay, dry your eye.)