goodbye, goodbye valentine

Namedropper var egentligen inte bra. Den var rätt tråkig faktiskt. Men Drew satte sig på hjärnan, på något konstigt sätt är det omöjligt att sluta tänka på honom.

Åh, min docka. Min stackars underbara exploaterade docka.

"Jag önskar att jag kunde stoppa dej i munnen, hålla dig under tungan, gömma dig i kinderna tills jag såg ut som Lionel Richie. Bevara dig i trygghet. Oss båda i trygghet. Du kanske skulle lösas upp, långsamt, men du skulle åtminstone fortfarande vara i mej. Jag skulle inte få skuldkänslor och försöka tränga undan smaken av dej med chips, choklad, rostat bröd och Marmite. Jag skulle aldrig äta mer. Jag skulle bli smal och sen mager och sen benig och sen skulle jag färga håret svart och skära mej i armarna. Och jag skulle vara så lycklig."

Hela scenen när Viva är på Drew hotellrum sitter fastklistrad i huvudet på mig, jag har nog läst det femtio gånger nu.

"Så hörde jag hur vattnet stängdes av. 'Gud, låt honom inte komma ut och tvinga mej att se honom med bara en liten handduk runt midjan.' Då insåg jag att jag var förälskad i Drew, i den här underliga, beniga, judeälskande knäppgöken.
Han fick inte göra så mot mej. Han fick inte blanda in sex. 'Om han har handduk', beslöt jag, 'ska jag titta bort tills budskapet går hem.' Men det var värre ändå, så mycket värre. Drew kom ut iklädd en vit flanellpyjamas. Håret var rufsigt. Han såg ut som en nytvättad leksakskaning. En dunig kyckling med kolsvart hår."

Skönheten i organiserat kaos.

Such a cliché men whatever.

sometimes you see right through me

Om abort:
Ett vanligt förekommande motargument är adoption. Jag tror (märk ordet tror, jag har aldrig varit i en sådan situation) att jag hellre skulle göra abort än adoptera bort mitt barn. Även om skräckhistorier om barnhem och foster- eller familjehem inte är lika vanliga här i Sverige som utomlands, är jag övertygad om att alla barn inte blir bra och rättvist behandlade. Och även om de lyckas hitta en bra familj för barnet skulle jag inte vilja att mitt barn växte upp, 1.) ovetandes om att det var adopterat, eller 2.) med vetskapen att dess biologiska mamma inte ville ha det.
Dessutom; efter nio månader, skulle jag verkligen kunna lämna bort barnet? Skulle jag inte vara så fäst vid det att det vore otänkbart? Är det kanske det de har tänkt på?

On a completely different note, någon som vill sälja mig en Julia/Sunshine vinyl?Jag är riktigt nyfiken på den nu.

six days at the bottom of the ocean

Jag är inte snygg. Definitivt inte sexig. Om jag har en bra dag kan jag vara söt. Jag är rätt så medioker, varken fin eller ful. Mina kompisars föräldrar, och i sin tur deras föräldrar, tycker att jag är vacker. Är jag det? Är man vacker när man själv tycker det eller när alla andra tycker det?
Ta inte det här som någon identitetskris, det är det verkligen inte. Jag vet vem jag är. Jag gillar, för det mesta, den jag är. Fram till i höstas var jag blyg. Jag skäms inte, det har jag inte gjort på länge, det är bara det att jag aldrig varit social av mig. Jag vet vilka alla är men jag känner dem inte för jag har tillhört fel kretsar. Alla känner apan, apan känner ingen, fast omvänt. Ibland tänker jag på hur mitt liv hade kunnat vara, inte om jag varit någon annan men om jag umgåtts med andra personer. Om jag hade gjort det kanske jag hade varit någon annan? Malin, fast version 1.031?

För ungefär fem år sedan bråkade jag med en av mina dåvarande bästa vänner. Han tyckte att jag var falsk och tillgjord. Fast det sa han inte till mig, såklart, utan till en gemensam vän. Ja, jag var tillgjord. Ja, jag yttryckte mig fel. En liten mening (literally!) förstörde allt. Jag såg honom inte på flera år mer än som hastigast, på väg hem från skolan. Jag tror inte han glömde mig men han blev så van vid minnet av mig från den gången att han inte insåg att jag hade förändrats. Jag såg honom på studenten förra året, han kände inte igen mig. Jag log, han tittade bort. Han såg på mig, jag sade hej. Och så slog det honom.
Vi kommer aldrig bli vänner igen men nu hälsar vi på varandra och pratar i korridoren någon gång då och då. Jag saknar honom, precis som jag på ett plan saknar de alla andra som också har gjort mig illa. Kommer jag att sakna dig?

Du har så otroligt fina ögon. Your solar eyes are like nothing I have ever seen. Jag tror att jag förstår det nu.

Jag saknar Christine.

Explosions in the Sky > det mesta

dry your eyes, mate

There's plenty more fish in the sea.
Jag hatar det uttrycket så mycket. Så så mycket.
Det är klart, det kanske det finns. Men jag är bara ute efter en väldigt sällsynt art. Det finns bara en i hela världen faktiskt. En enda.

Vilken? Den som är omöjlig att fånga såklart.

So this is the new year? I don't feel any different.

Jag läste något idag som fick mig att gråta. Egentligen bara en bekräftelse på något jag sedan länge vetat men det kändes fruktansvärt att se det skrivet - värre än jag trott.
Vi är så lika men ändå inte. It's so close but we're so far away. Du vet precis hur det känns, det är jag övertygad om. Ändå gör du såhär. Du har inget val, jag vet.

I just wanna be by somebody's side. Ibland känns det som om musiken hånar mig. Den skrattar och pekar på mig och gör allt för att förlöjliga mig. Ändå älskar jag den. Det är väl så kärlek är, va? Villkorslös. Men vad vet jag om det. Du kan väl komma tillbaka och berätta för mig? Nej just det, you're not getting any either, ironiskt nog.
Hahaha. Det fortsätter. Jag gick ner för att hjälpa mamma att duka. Hon hade radion på, som alltid. You're my first, my last, my everything.

Frida frågade, varför kan inte mitt liv vara som i sagorna? Jag vet inte, sade jag, jag vill också leva i en saga. Men det är kanske det jag gjort alldeles förlänge. Det är dags att vakna nu, Törnrosa, prinsen kommer inte. Jag måste vara modig igen och det skrämmer mig. Förra gången gick det åt helvete, men jag måste. Jag klarar inte det här längre. Du vet redan, nu ska jag bara förklara. Bara och bara. Easier said than done. Så är det med det mesta har jag märkt.

Nina och jag hade faktiskt kul igår kväll. Vi gick ut och lekte i snön mitt i natten, tog en promenad genom stan och försökte leka hjälte. Malin mot cancerpinnarna. "Sluta rök medan du har tid!" De stirrade på mig, de också. De var säkert inte ens 12 år. Jag älskar att vara sådär diskret.
Sedan rullade vi oss lite mer i snön. Snö är bland det mest underbara som finns. Den luktade hundbajs, inbillade vi oss, men vi låg kvar. Skadan var ju redan skedd.
Snöiga och frusna gick vi in och pimplade champagne. Nina gjorde grimaser. "Sprit är äckligt, det är därför man blir full."